Några tankar om senaste numret av FLM (och de 25 bästa svenska filmerna EGENTLIGEN)

Det nya numret av FLM har släppts och deras lista över de 25 bästa svenska filmerna (ihopställd av 50 filmkritikers och –akademikers personliga Top 10-listor) har fått en del uppmärksamhet. Det är den tyngsta listan över Sveriges bästa filmer sedan Nöjesguidens 1995. Själva listan är inte så märkvärdig. Den är ungefär som man kan tänka sig en lista över de bästa svenska filmerna sammanställd 2012. Jag är glad att Hasse Ekman fått en revival de senaste 20 åren, och att hans Flicka och hyacinter hittat en topplacering. Lika glad är jag för att han är med och pryder det snyggt designade omslaget (Roy Andersson ser ut som en gammal gumma dock).

En liten besvikelse var det att se att enbart professionella filmvetare bidragit med listor. Jag menar inte att vilket löst folk som helst skulle ha totat ihop sina personliga favoriter. Men då förebilden Sight & Sound även låtit regissörer bidra, tycker jag även FLM kunde ha följt exemplet och frågat våra inhemska filmskapare om deras tio val. Det kunde vara separerat från huvudtopplistan, något annat motiv än att det är kul att läsa behövs inte. Jag är själv nyfiken på vad t.ex. Tomas Alfredson, Mikael Marcimain, Ulf Malmros, Suzanne Osten och Jesper Ganslandt hade svarat. Jag vill minnas att filmtidskriften Chaplin i mitten av 60-talet gjorde en snarlik sammanställning över världens bästa filmer där varje deltagare fick nämna sina val av de fem bästa svenska filmerna, i vilken det idag är roligast att se att Bo Widerberg valde Alf Sjöbergs Bara en mor, Ingmar Bergmans Sommarlek (!), sin egen Kvarteret Korpen samt fyllde i de två resterande placeringarna blankt med motiveringen ”Ingen bra svensk film gjord än”.

Värt att reagera på i numret är den något luddiga definitionen av film. FLM förklarar i en artikel att de i gallupen bad om en lista över långfilmer. Några besvarade med insmugna Eric M Nilsson-kortfilmer och någon så skyldigt som ”Roy Anderssons reklamfilmsouevre” i sina röstsedlar. Det godkändes, och all right då, jag är inte den som är den. Jag är förresten ingen stor förespråkare av idén om att en långfilm ska vara över 72 minuter lång för att kategoriseras som just långfilm, vilket FLM-redaktionen tycks ha satt som gräns. Den låter rimlig, men innebär i praktiken att Torsk på Tallinn (som är en TV-produktion och därför tveksamt godkänd i alla fall) och inte minst startskottsverket för svenska filmens guldålder, Terje Vigen, egentligen inte får vara med. Ingen valde Per Åhlins mysiga Hundhotellet, men vem vet om någon osäker filmprofessor satt och uteslöt den just för att den råkar vara fyra minuter kortare än vad listan tillät? Jag är övertygad om att åtminstone Jan Troells Uppehåll i myrlandet som aldrig betraktas som något annat än en kortfilm hade haft en och annan röstsedel på sin sida om filmvetarna vetat om varandras regelmissbruk.

Vad som är mer tankeväckande, och som inte adresseras i den redogörande artikeln är förekomsten av TV-serier. Nej, det är inte Scener ur ett äktenskap jag tänker på. I och med att den klipptes ihop till en långfilm ett år efter TV-premiären, och att den följdriktigt anges som en film från 1974, är den helt godtagbar. Däremot har ett par filmkritiker inkluderat Mikael Marcimans Lasermannen som utan tvekan är en TV-serie (miniserie för att vara snäll). Där börjar det lukta fusk. Vem hade INTE tagit med Lasermannen om det var tydligt att man fick välja den? Hade den varit en film hade den med säkerhet figurerat på fler än två röstsedlar. Detsamma gäller Marcimains och Peter Birros Upp till kamp, som konstigt nog ingen valt att smussla in.

En del överraskningar dyker upp i de individuella topplistorna. Mårten Blomkvist framhäver Tage Danielssons och Per Åhlins I huvet på en gammal gubbe som en av de bästa svenska filmerna. Ett sympatiskt val. Den länge pinsamt svårtillgängliga filmen, som först i vintras dök upp på DVD i den gigantiska DVD-boxen ”En samling med Hasse & Tages filmer”, är en vemodig och vacker film som exemplifierar Tage Danielssons underskattade bildsinne (hans förmåga att komponera tablåer med stillastående kamera som kan påminna om både Jacques Tati och Roy Andersson var uppenbar redan i debutfilmen Svenska bilder). Vad som får mig att skippa den i min egen nedanstående Top 25-lista är dels mitt kval för en i synnerhet välrepresenterad Danielsson, dels för att Åhlins animerade sekvenser är aningen långdragna.

Jeanette Gentele har tagit med sin pappas Fröken April på sin lista, vilket är roligt. Mest för att det är en väldigt härlig och kul film (och som jag själv lätt skulle placera på en potentiell Top 50-lista). Annars letar man febrilt efter de mer obskyra titlarna i listorna. Listan av Stefan Nylén, som väl är det närmsta vi kommer en Armond White-figur i Sverige, lyser med sin frånvaro. Ingen Thriller – en grym film representerad med andra ord. Men Mats Björkin har i alla fall valt att ta med 491-författaren Lars Görlings Tills. med Gunilla månd. kväll o. tisd.. Idag är den kanske, om något, mest känd som den film Bo Widerberg såg vid ett deprimerat tillfälle under inspelningen av komedin Heja Roland!, som han hotade med att lägga ner. Han gick på bio och kom ut med ny skaparglädje efter att Sven-Bertil Taubes usla skådespeleri fått honom på gott humör. Widerbergs smeknamn på vännen Taube blev förövrigt Kalle Anka. Görlings film ifråga har jag dock inte sett.

Fotnot: Med risk för att stämplas som besserwisser (eller det är försent nu, va?) kan jag ju också i förbifarten påpeka att Grisjakten inte regisserades av Hans Alfredson (som däremot har en mustaschlös huvudroll i den), utan av Jonas Cornell, och att Sommarlek är från 1951, inte 1950.

Tobias Rydén Sjöstrands lista över de 25 bästa svenska filmerna. Jag bör understryka att jag inte har någon oplockad gås med Jan Troell, Lukas Moodysson eller Roy Andersson, de fick helt enkelt inte plats på listan. De två filmer jag sett av Mai Zetterling - Flickorna och Amorosa - tyckte jag däremot inte var bra.

1. Mannen på taket (Widerberg, 1976)
2. Picassos äventyr (Danielsson, 1978)
3. Kvarteret Korpen (Widerberg, 1963)
4. Svenska bilder (Danielsson, 1964)
5. Släpp fångarne loss - det är vår! (Danielsson, 1975)
6. Smultronstället (Bergman, 1957)
7. Flickan från tredje raden (Ekman, 1949)
8. Fanny och Alexander (Bergman, 1982)

9. Mannen som slutade röka (Danielsson, 1972)
10. Ratataa eller The Staffan Stolle Story (Ekman, 1956)
11. Sopor (Danielsson, 1981)
12. Körkarlen (Sjöström, 1921)
13. Ådalen 31 (Widerberg, 1969)
14. Sommarnattens leende (Bergman, 1955)
15. Att angöra en brygga (Danielsson, 1965)
16. Äppelkriget (Danielsson, 1971)
17. Annonsera (Henrikson, 1936)
18. I dur och skur (Olin, 1953)
19. Det svänger på slottet (Kjellin, 1959)
20. Kärlek 65 (Widerberg, 1965)
21. Den enfaldige mördaren (Alfredson, 1982)
22. De ofrivilliga (Östlund, 2008)
23. Kungliga patrasket (Ekman, 1945)
24. Hets (Sjöberg, 1944)
25. Gangsterfilmen (Thelestam, 1974)