Att tillaga en kopp te

Lena Melins krönika Vi tedrickare måste få vår upprättelse i Aftonbladet idag påminde mig mycket om en essä jag skrev våren 2012 när jag pluggade Kreativt skrivande på Södertörns högskola. Varsågod, här är mina fem cents i tedebatten (eller var för två år sedan)!

Jag dricker te varje morgon till frukost. Ibland dricker jag utöver det en hel kanna på kvällen, ofta i symbios med filmtittning eller datoranvändning. Skulle jag befinna mig i något socialt sammanhang vid kvällstid, är tekannan sällan mindre närvarande. Det finns ingen drogaspekt i mina terutiner, avstår jag från tedrickning sker det utan abstinensbesvär. Men i och med att jag sällan dricker kaffe så

blir det rätt mycket te.

Mitt morgonte begränsar sig i regel till enbart en kopp. Morgonen är tepåsarnas glada tid och tidsinstruktionerna för tepåsar brukar oftast vara mellan två och fem minuter. Jag brukar nöja mig med två minuters dragtid när det står så. Svagt te är äckligt, men alltför starkt är omöjligt att rätta till, och två minuter har visat sig räcka för att framkalla en behaglig tesmak. Står det emellertid 3-4 minuter, brukar jag snällt följa anvisningen och dra mitt te i tre minuter. Tvåminutersteerna ligger mig således lite närmre hjärtat eftersom man tjänar en minut. Ibland undrar jag över den eventuella gruppen människor som låter sitt te brygga hela de fem minuterna i koppen. Vilka är dem, finns dem? Som den morgontrötte nattuggla jag är brukar mina frukoststunder inte kunna bre ut sig till några omständiga måltider av Pantagruelska mått. Yoghurten med müsli (min egenhändigt rostade, som får matbutikernas industrimüsli att framstå som hundmat i jämförelse) inmundigas snabbt med min blick fixerad vid väggpendylen i vardagsrummet, och sköljs ner av det varma teet, innan jag tar på mig skorna och raskt går iväg med en alltför närliggande busstid i åtanke. Vilka förseningar har inte 2-minuterspåsarna besparat mig…

            Men även om mitt morgonte inte alltid konsumeras under de mest epikureiska förhållandena, så finns det gränser för hur man kan behandla det. På caféer idag är det kutym att få en inte sällan undermåligt diskad kopp med varmt vatten och en tepåse vid sidan av. Situationen är som en studie i vårdslös service. En finn fem fel-situation. Samtidigt är den typisk för de senare årens Wayne’s Coffeefiering av landets fikakultur. Låt oss för tillfället köpa det faktum att ett café tar betalt för en tepåse – en produkt vi kan acceptera i gemene mans privata hem, bland polarkakor, Gorby-piroger och andra E-nummerproppade livsmedelsprodukter, men som likt Delicatobollar och mikrovärmda muffins inte hör hemma i offentliga caféer, annat än möjligtvis i papperskorgen. Men för all del, låt gå för tepåsen. Det kunde lika gärna vara vanligt ”burkte”, och då förmodligen i en sådan där tesilsklämma som ALLTID läcker, vilket bara hade varit värre. Poängen är att te bör tillagas genom att vattnet hälls på tebladen. Det har varit startskottet för många diskussioner och fejder om vad som verkligen är rätt, vattnet eller teet först? Rätt svar: teet. För alla är det självklart att sila vattnet genom teet när det handlar om en kanna, men så fort det bara omfattar en kopp så glöms den fundamentala regeln bort. Är det svart te är det dessutom viktigt att vattnet är kokande för smaken i teet att komma fram ordentligt. Att kannan eller koppen är förvärmd är att föredra, så vätskan inte tappar för mycket i temperatur under dragningstiden. Hemma kan man fixa med sitt te hur helst man vill, själv är jag mer utav en tekonnässör på kvällen när tid och ork finns för omsorgsfullt bryggande. På morgonen är jag ju glad om mitt te är tillräckligt starkt efter två minuter. Betalar man å andra sidan 25 kronor på ett café har man rätt att begära mer än en kopp flytande skit. Skulle man dessutom ha en sådan otur att inte ens få en kopp, utan ett öronlöst glas – ett tyvärr inte helt ovanligt alternativ på Stockholmscaféer – kan man fråga sig varför stället ens har rätt att kalla sig ett café, utan att få en käftsmäll av någon EU-regel eller något.

            Sverige är ett kaffedrickande land. I kampen mellan tedrickarna och kaffedrickarna har de senare ett klart övertag. Det tydliggörs ibland vilket punggrepp kaffeeliten har på den teförespråkande motståndsrörelsen. På hemsidan för Stockholmsbaserade kaféet Karin på Ön kan man i frukostmenyn hitta: ”Karins frukost – yoghurt med säsongens bär/frukt, dubbelmacka med ost och skinka, rikligt med kaffe! (eller te, om du är en sån!)”. Den framgångsrika receptboksförfattaren och bloggerskan Mia Öhrn skrev 19 februari i år ett blogginlägg med inledningen: ”Inget går upp mot ett rejält kafferus. Plötsligt känns livet så mycket ljusare, allt verkar möjligt och jag fylls av ett enormt medlidande blandat med förakt gentemot tedrickare. Tänk vad ni missar!” (bara för att i nästa stycke ironiskt nog beklaga sig över sina ”kaffesnedtändningar”).

Om Karins frukost istället innehöll ”rikligt med te! (eller kaffe, om du är en sån!)” hade hon säkerligen betraktats som en kuf, kanske rentav minskat sin kundkrets. I Sverige 2012 hade en sådan formulering varit hart när otänkbar, förutom möjligtvis i renodlade Afternoon Tea-salonger. I ett land där kaffesnobbismen är så utspridd att ”stjärnbarista” blivit ett etablerat uttryck, lyser staken hos tefrämjarna med sin frånvaro. Inte för att det nödvändigtvis är bättre i andra länder. Till och med tedrickarlandet nummer 1 – Stobritannien – har en skadad tekultur. En släkting till mig ondgjorde sig en gång över engelsmännens dåliga tesmak: ”att kalla det blasket de har där för te är väl mycket sagt!”. Huruvida det är dålig smak eller som mycket annat resultatet av industrialismens befläckelse på gastronomin, eller båda, skall jag låta vara osagt. Men jag kan inte säga att jag själv har imponerats av mina anglosaxiska teupplevelser. Det troligaste är att det är det bästa och det sämsta europeiska telandet på samma gång, liksom Frankrike är det bästa och det sämsta brödlandet. Det gäller bara att veta var man ska leta.

Och alla har olika smak. Ibland ser man folk som har mjölk i sitt te, eller folk som tycker den varma drycken är en bra sak att lösa upp sitt socker i. Men mjölk-i-te-människorna är utan tvekan intressantast. Varför man frivilligt skulle vilja förstöra sitt te med vit vätska som pressats ur rosa penisliknande cylindrar på en kossa är för mig en gåta. Att vuxna människor överhuvudtaget envisas med att dricka mjölk är en anledning till att jag nog aldrig kommer att känna mig helt bekväm med mänskligheten. Vad är det med dessa typer, är de gramse över att ha vuxit ifrån stadiet då de sög på mammas bröst? Är det samma personer som har tid och optimismen att dra sin frukostkopp i 5 minuter?

Jag glömmer inte första gången jag såg någon hälla mjölk i sitt te. På en bjudning hos min familj propsade ett släktingbarn på att hälla några slattar av den för kaffedrickarna framställda mjölken i sin tekopp. En fånig barnsak, intalade jag mig själv, medan hjärnan försökte processa det vansinniga teövergreppet jag just bevittnade och som hans föräldrar till synes tog som den normalaste sak i världen. Senare hade jag en vän i gymnasiet som på raster envisades med att smaksätta sitt te med den vita vätskan. Jag insåg att det inte bara var något tokigt påhitt barn gjorde för att experimentera med sina smaklökar, som att äta ketchup till ris, utan ett oroväckande utspritt fenomen. Diskussionerna om hur te ska drickas var oundvikliga oss emellan. Frågan om man kan säga att man gillar te om man inte dricker det utan tillsatser var återkommande.

Kanske hade jag haft större chans att övertyga min kamrat om jag hade haft George Orwells sinne för retorik. Orwell skrev 1946 en artikel inkluderande elva essentiella punkter för att tillaga en perfekt kopp te. Några självklara, några mer kontroversiella. Hans sista punkt tillhör den senare kategorin: ”Lastly, tea — unless one is drinking it in the Russian style — should be drunk without sugar. I know very well that I am in a minority here. But still, how can you call yourself a true tealover if you destroy the flavour of your tea by putting sugar in it? It would be equally reasonable to put in pepper or salt. Tea is meant to be bitter, just as beer is meant to be bitter. If you sweeten it, you are no longer tasting the tea, you are merely tasting the sugar; you could make a very similar drink by dissolving sugar in plain hot water.”

Att Orwell i tidigare punkter har behandlat te i mjölk som den mest naturliga sak i världen, gör att slagkraftigheten i hans orerande om socker blir en smula hycklande. Att han framhåller debatten om vad som bör hällas i koppen först, teet eller mjölken, som förekommande i de flesta familjer, och förespråkar teet först utan att ens reflektera över det sjukliga beteendet att ha kojuice i den varma njutningsdrycken, säger något om Englands depraverade tekultur.  Samtidigt har mitt engagemang för teets vara i sitt naturliga tillstånd avtagit en smula med åren. Låt pöbeln dricka sitt te med mjölk! Låt folk bajsa i sina koppar om de så vill, jag bryr mig inte! Man önskar bara att de kunde ha en speciell hörna i caféerna.

När det gäller att vardagsdebattera är mat och dryck alltid tacksamma ämnen. Ofta är jag nöjd med att jag inte dricker kaffe, då jag inte behöver gå in i ännu ett område att bilda en egen rabiat ståndpunkt om. Te är ett nog så energikrävande diskussionsämne. Häromveckan dumförklarade min bror idén om att lägga tepåsen i koppen först, och hälla på vatten sedan. Den observanta läsaren har vid det här laget säkert förstått att jag inte delar den åsikten. Hans anledning till att förkasta ”te först, vatten sen”-metoden var att ”snöret åker ned i det varma vattnet, så att man inte kan plocka upp det med fingrarna utan att bränna sig”. Det var det han hade att komma med. Det var hans skäl. Min bror må vara en klyftig figur. Han må ha tentat av alla matematik-, fysik- och kemikurser det första han gjorde i gymnasiet, han må ha kunnat ouvertyren till Mozarts Trollflöjten på piano vid åtta års ålder och skrivit operor när han var 19. Men när ens oförmåga att ha koll på ett snöre blir argumentet mot epokgamla tetraditioner, spelar det ingen roll om du såväl har fått Nobelpriset eller kan sjunga The Stars and Stripes Forever genom näsan. Du har åt helvete fel i alla fall.

Jag ska inte vara alltför högfärdig. Jag själv har erfarit att snöret oturligt nog följt med vattenströmmen, och att jag därmed tvingats att ta till bestickhjälp för att få upp tepåsen. Men det händer minsann inte ofta. För mig är det ett pseudoproblem. Emellertid kan en enkel ”undvik att få sitt tepåsesnöre att hamna i det varma vattnet”-tutorial vara på sin plats. Jag är kanske naiv i att förutsätta att alla har vattenkokare, men för mig är det mer utav en självklarhet än att alla har mobiltelefon. Seriöst, vem kokar kaffe- och tevatten på spisplatta nuförtiden? Alltnog, är du en av de som när vattnet kokat klart, och tar din ena hand för att hälla nämnda fluidum på tepåsen (och försöker att sikta på den också, hoppas jag!) i den kopp du så smart har ställt på någon form av underlag (exempelvis ett bord), så kommer du att upptäcka att din andra hand är fri från uppgifter. Håller den till äventyrs på med navelpillning, öronkliande eller någon annan försumbar aktivitet, kan du befria den från det. Du kommer att finna att dina kroppsliga ihåligheter klarar sig galant utan fingerkontakt. Istället utnyttjar du labben till att ta tag i det snöre du så gärna vill undvika komma i kontakt med det kokheta vatten du nu tänker hälla på den påse vilken snöret är i förbindelse med. Handen ser nu till att snöret inte följer med strömmen samtidigt som du ogenerat kan låta vattnet transformeras till det te du tänker avnjuta exempelvis två minuter senare.

Visst är det trist när sådana bagateller ska problematiseras på bekostnad av de verkliga tepåsebekymren. Med ”verkliga” menar jag i huvudsak transporten av tepåse från kopp till soppåse. När drycken har dragit färdigt och jag plockar upp den försumpade tepåsen ur koppen är jag genast ett offer för en knivig situation. Eftersom det antagligen är morgon och min tid är dyrbar vill jag bli av med skräpet snarast möjligast. Kruxet är att påsen fortfarande droppar och i förflyttningen från koppen, placerad på en diskbänk på ca 1 meters avstånd från papperskorgen i skåpet under slasken, är det oundvikligt att inte få sin påse att droppa på golvet. Med planering går det att lösa problemet med det blöta på golvet; man kan ta ut papperskorgen i förväg och föra den närmre tepåsens ursprungliga position, man kan också placera tepåsen på ett litet fat som den fraktas på innan den i papperskorgen får andas sin sista suck i högen av föregående morgnars tepåselik. Men att kalla de för lösningar är å andra sidan att vidga begreppet, eftersom de innebär minst lika mycket jobb som att bara ta hushållspapper och torka upp tefläckarna på golvet efteråt. Jag har även provat att föra koppen närmre papperskorgen genom att luta mig ner, därefter tagit upp tepåsen, låtit den droppa av och sedan slängt ner den bland soporna. Inte ens det garanterar ett droppfritt golv! I och med att man håller i snörets ända (den torra) kommer själva påsen att pendla när man gör handgesten som transporterar den till soppåsen. Och en dyngsur påse i pendling kommer att droppa. Believe you me.

Även om tespecialiserade ingenjörer har missat ovanstående problem, så förtjänar de ändå en viss beundran. Tehuvan är till exempel en underbar uppfinning. En liten billig tygkupa som håller din kanna varm i flera timmar är snillrikheten i sin renaste form! En sak varje hushåll borde investera i, liksom en stor tekanna utan droppande pip. Inget är så nesligt som att hälla te i sin kopp för att strax inse att man tömt en värdefull deciliter utanför. Likaväl är det pinsamt vid bjudningar. Bespara gästerna den förnedringen!