Att tillaga en kopp te

Lena Melins krönika Vi tedrickare måste få vår upprättelse i Aftonbladet idag påminde mig mycket om en essä jag skrev våren 2012 när jag pluggade Kreativt skrivande på Södertörns högskola. Varsågod, här är mina fem cents i tedebatten (eller var för två år sedan)!

Jag dricker te varje morgon till frukost. Ibland dricker jag utöver det en hel kanna på kvällen, ofta i symbios med filmtittning eller datoranvändning. Skulle jag befinna mig i något socialt sammanhang vid kvällstid, är tekannan sällan mindre närvarande. Det finns ingen drogaspekt i mina terutiner, avstår jag från tedrickning sker det utan abstinensbesvär. Men i och med att jag sällan dricker kaffe så

blir det rätt mycket te.

Mitt morgonte begränsar sig i regel till enbart en kopp. Morgonen är tepåsarnas glada tid och tidsinstruktionerna för tepåsar brukar oftast vara mellan två och fem minuter. Jag brukar nöja mig med två minuters dragtid när det står så. Svagt te är äckligt, men alltför starkt är omöjligt att rätta till, och två minuter har visat sig räcka för att framkalla en behaglig tesmak. Står det emellertid 3-4 minuter, brukar jag snällt följa anvisningen och dra mitt te i tre minuter. Tvåminutersteerna ligger mig således lite närmre hjärtat eftersom man tjänar en minut. Ibland undrar jag över den eventuella gruppen människor som låter sitt te brygga hela de fem minuterna i koppen. Vilka är dem, finns dem? Som den morgontrötte nattuggla jag är brukar mina frukoststunder inte kunna bre ut sig till några omständiga måltider av Pantagruelska mått. Yoghurten med müsli (min egenhändigt rostade, som får matbutikernas industrimüsli att framstå som hundmat i jämförelse) inmundigas snabbt med min blick fixerad vid väggpendylen i vardagsrummet, och sköljs ner av det varma teet, innan jag tar på mig skorna och raskt går iväg med en alltför närliggande busstid i åtanke. Vilka förseningar har inte 2-minuterspåsarna besparat mig…

            Men även om mitt morgonte inte alltid konsumeras under de mest epikureiska förhållandena, så finns det gränser för hur man kan behandla det. På caféer idag är det kutym att få en inte sällan undermåligt diskad kopp med varmt vatten och en tepåse vid sidan av. Situationen är som en studie i vårdslös service. En finn fem fel-situation. Samtidigt är den typisk för de senare årens Wayne’s Coffeefiering av landets fikakultur. Låt oss för tillfället köpa det faktum att ett café tar betalt för en tepåse – en produkt vi kan acceptera i gemene mans privata hem, bland polarkakor, Gorby-piroger och andra E-nummerproppade livsmedelsprodukter, men som likt Delicatobollar och mikrovärmda muffins inte hör hemma i offentliga caféer, annat än möjligtvis i papperskorgen. Men för all del, låt gå för tepåsen. Det kunde lika gärna vara vanligt ”burkte”, och då förmodligen i en sådan där tesilsklämma som ALLTID läcker, vilket bara hade varit värre. Poängen är att te bör tillagas genom att vattnet hälls på tebladen. Det har varit startskottet för många diskussioner och fejder om vad som verkligen är rätt, vattnet eller teet först? Rätt svar: teet. För alla är det självklart att sila vattnet genom teet när det handlar om en kanna, men så fort det bara omfattar en kopp så glöms den fundamentala regeln bort. Är det svart te är det dessutom viktigt att vattnet är kokande för smaken i teet att komma fram ordentligt. Att kannan eller koppen är förvärmd är att föredra, så vätskan inte tappar för mycket i temperatur under dragningstiden. Hemma kan man fixa med sitt te hur helst man vill, själv är jag mer utav en tekonnässör på kvällen när tid och ork finns för omsorgsfullt bryggande. På morgonen är jag ju glad om mitt te är tillräckligt starkt efter två minuter. Betalar man å andra sidan 25 kronor på ett café har man rätt att begära mer än en kopp flytande skit. Skulle man dessutom ha en sådan otur att inte ens få en kopp, utan ett öronlöst glas – ett tyvärr inte helt ovanligt alternativ på Stockholmscaféer – kan man fråga sig varför stället ens har rätt att kalla sig ett café, utan att få en käftsmäll av någon EU-regel eller något.

            Sverige är ett kaffedrickande land. I kampen mellan tedrickarna och kaffedrickarna har de senare ett klart övertag. Det tydliggörs ibland vilket punggrepp kaffeeliten har på den teförespråkande motståndsrörelsen. På hemsidan för Stockholmsbaserade kaféet Karin på Ön kan man i frukostmenyn hitta: ”Karins frukost – yoghurt med säsongens bär/frukt, dubbelmacka med ost och skinka, rikligt med kaffe! (eller te, om du är en sån!)”. Den framgångsrika receptboksförfattaren och bloggerskan Mia Öhrn skrev 19 februari i år ett blogginlägg med inledningen: ”Inget går upp mot ett rejält kafferus. Plötsligt känns livet så mycket ljusare, allt verkar möjligt och jag fylls av ett enormt medlidande blandat med förakt gentemot tedrickare. Tänk vad ni missar!” (bara för att i nästa stycke ironiskt nog beklaga sig över sina ”kaffesnedtändningar”).

Om Karins frukost istället innehöll ”rikligt med te! (eller kaffe, om du är en sån!)” hade hon säkerligen betraktats som en kuf, kanske rentav minskat sin kundkrets. I Sverige 2012 hade en sådan formulering varit hart när otänkbar, förutom möjligtvis i renodlade Afternoon Tea-salonger. I ett land där kaffesnobbismen är så utspridd att ”stjärnbarista” blivit ett etablerat uttryck, lyser staken hos tefrämjarna med sin frånvaro. Inte för att det nödvändigtvis är bättre i andra länder. Till och med tedrickarlandet nummer 1 – Stobritannien – har en skadad tekultur. En släkting till mig ondgjorde sig en gång över engelsmännens dåliga tesmak: ”att kalla det blasket de har där för te är väl mycket sagt!”. Huruvida det är dålig smak eller som mycket annat resultatet av industrialismens befläckelse på gastronomin, eller båda, skall jag låta vara osagt. Men jag kan inte säga att jag själv har imponerats av mina anglosaxiska teupplevelser. Det troligaste är att det är det bästa och det sämsta europeiska telandet på samma gång, liksom Frankrike är det bästa och det sämsta brödlandet. Det gäller bara att veta var man ska leta.

Och alla har olika smak. Ibland ser man folk som har mjölk i sitt te, eller folk som tycker den varma drycken är en bra sak att lösa upp sitt socker i. Men mjölk-i-te-människorna är utan tvekan intressantast. Varför man frivilligt skulle vilja förstöra sitt te med vit vätska som pressats ur rosa penisliknande cylindrar på en kossa är för mig en gåta. Att vuxna människor överhuvudtaget envisas med att dricka mjölk är en anledning till att jag nog aldrig kommer att känna mig helt bekväm med mänskligheten. Vad är det med dessa typer, är de gramse över att ha vuxit ifrån stadiet då de sög på mammas bröst? Är det samma personer som har tid och optimismen att dra sin frukostkopp i 5 minuter?

Jag glömmer inte första gången jag såg någon hälla mjölk i sitt te. På en bjudning hos min familj propsade ett släktingbarn på att hälla några slattar av den för kaffedrickarna framställda mjölken i sin tekopp. En fånig barnsak, intalade jag mig själv, medan hjärnan försökte processa det vansinniga teövergreppet jag just bevittnade och som hans föräldrar till synes tog som den normalaste sak i världen. Senare hade jag en vän i gymnasiet som på raster envisades med att smaksätta sitt te med den vita vätskan. Jag insåg att det inte bara var något tokigt påhitt barn gjorde för att experimentera med sina smaklökar, som att äta ketchup till ris, utan ett oroväckande utspritt fenomen. Diskussionerna om hur te ska drickas var oundvikliga oss emellan. Frågan om man kan säga att man gillar te om man inte dricker det utan tillsatser var återkommande.

Kanske hade jag haft större chans att övertyga min kamrat om jag hade haft George Orwells sinne för retorik. Orwell skrev 1946 en artikel inkluderande elva essentiella punkter för att tillaga en perfekt kopp te. Några självklara, några mer kontroversiella. Hans sista punkt tillhör den senare kategorin: ”Lastly, tea — unless one is drinking it in the Russian style — should be drunk without sugar. I know very well that I am in a minority here. But still, how can you call yourself a true tealover if you destroy the flavour of your tea by putting sugar in it? It would be equally reasonable to put in pepper or salt. Tea is meant to be bitter, just as beer is meant to be bitter. If you sweeten it, you are no longer tasting the tea, you are merely tasting the sugar; you could make a very similar drink by dissolving sugar in plain hot water.”

Att Orwell i tidigare punkter har behandlat te i mjölk som den mest naturliga sak i världen, gör att slagkraftigheten i hans orerande om socker blir en smula hycklande. Att han framhåller debatten om vad som bör hällas i koppen först, teet eller mjölken, som förekommande i de flesta familjer, och förespråkar teet först utan att ens reflektera över det sjukliga beteendet att ha kojuice i den varma njutningsdrycken, säger något om Englands depraverade tekultur.  Samtidigt har mitt engagemang för teets vara i sitt naturliga tillstånd avtagit en smula med åren. Låt pöbeln dricka sitt te med mjölk! Låt folk bajsa i sina koppar om de så vill, jag bryr mig inte! Man önskar bara att de kunde ha en speciell hörna i caféerna.

När det gäller att vardagsdebattera är mat och dryck alltid tacksamma ämnen. Ofta är jag nöjd med att jag inte dricker kaffe, då jag inte behöver gå in i ännu ett område att bilda en egen rabiat ståndpunkt om. Te är ett nog så energikrävande diskussionsämne. Häromveckan dumförklarade min bror idén om att lägga tepåsen i koppen först, och hälla på vatten sedan. Den observanta läsaren har vid det här laget säkert förstått att jag inte delar den åsikten. Hans anledning till att förkasta ”te först, vatten sen”-metoden var att ”snöret åker ned i det varma vattnet, så att man inte kan plocka upp det med fingrarna utan att bränna sig”. Det var det han hade att komma med. Det var hans skäl. Min bror må vara en klyftig figur. Han må ha tentat av alla matematik-, fysik- och kemikurser det första han gjorde i gymnasiet, han må ha kunnat ouvertyren till Mozarts Trollflöjten på piano vid åtta års ålder och skrivit operor när han var 19. Men när ens oförmåga att ha koll på ett snöre blir argumentet mot epokgamla tetraditioner, spelar det ingen roll om du såväl har fått Nobelpriset eller kan sjunga The Stars and Stripes Forever genom näsan. Du har åt helvete fel i alla fall.

Jag ska inte vara alltför högfärdig. Jag själv har erfarit att snöret oturligt nog följt med vattenströmmen, och att jag därmed tvingats att ta till bestickhjälp för att få upp tepåsen. Men det händer minsann inte ofta. För mig är det ett pseudoproblem. Emellertid kan en enkel ”undvik att få sitt tepåsesnöre att hamna i det varma vattnet”-tutorial vara på sin plats. Jag är kanske naiv i att förutsätta att alla har vattenkokare, men för mig är det mer utav en självklarhet än att alla har mobiltelefon. Seriöst, vem kokar kaffe- och tevatten på spisplatta nuförtiden? Alltnog, är du en av de som när vattnet kokat klart, och tar din ena hand för att hälla nämnda fluidum på tepåsen (och försöker att sikta på den också, hoppas jag!) i den kopp du så smart har ställt på någon form av underlag (exempelvis ett bord), så kommer du att upptäcka att din andra hand är fri från uppgifter. Håller den till äventyrs på med navelpillning, öronkliande eller någon annan försumbar aktivitet, kan du befria den från det. Du kommer att finna att dina kroppsliga ihåligheter klarar sig galant utan fingerkontakt. Istället utnyttjar du labben till att ta tag i det snöre du så gärna vill undvika komma i kontakt med det kokheta vatten du nu tänker hälla på den påse vilken snöret är i förbindelse med. Handen ser nu till att snöret inte följer med strömmen samtidigt som du ogenerat kan låta vattnet transformeras till det te du tänker avnjuta exempelvis två minuter senare.

Visst är det trist när sådana bagateller ska problematiseras på bekostnad av de verkliga tepåsebekymren. Med ”verkliga” menar jag i huvudsak transporten av tepåse från kopp till soppåse. När drycken har dragit färdigt och jag plockar upp den försumpade tepåsen ur koppen är jag genast ett offer för en knivig situation. Eftersom det antagligen är morgon och min tid är dyrbar vill jag bli av med skräpet snarast möjligast. Kruxet är att påsen fortfarande droppar och i förflyttningen från koppen, placerad på en diskbänk på ca 1 meters avstånd från papperskorgen i skåpet under slasken, är det oundvikligt att inte få sin påse att droppa på golvet. Med planering går det att lösa problemet med det blöta på golvet; man kan ta ut papperskorgen i förväg och föra den närmre tepåsens ursprungliga position, man kan också placera tepåsen på ett litet fat som den fraktas på innan den i papperskorgen får andas sin sista suck i högen av föregående morgnars tepåselik. Men att kalla de för lösningar är å andra sidan att vidga begreppet, eftersom de innebär minst lika mycket jobb som att bara ta hushållspapper och torka upp tefläckarna på golvet efteråt. Jag har även provat att föra koppen närmre papperskorgen genom att luta mig ner, därefter tagit upp tepåsen, låtit den droppa av och sedan slängt ner den bland soporna. Inte ens det garanterar ett droppfritt golv! I och med att man håller i snörets ända (den torra) kommer själva påsen att pendla när man gör handgesten som transporterar den till soppåsen. Och en dyngsur påse i pendling kommer att droppa. Believe you me.

Även om tespecialiserade ingenjörer har missat ovanstående problem, så förtjänar de ändå en viss beundran. Tehuvan är till exempel en underbar uppfinning. En liten billig tygkupa som håller din kanna varm i flera timmar är snillrikheten i sin renaste form! En sak varje hushåll borde investera i, liksom en stor tekanna utan droppande pip. Inget är så nesligt som att hälla te i sin kopp för att strax inse att man tömt en värdefull deciliter utanför. Likaväl är det pinsamt vid bjudningar. Bespara gästerna den förnedringen!

Terrence Malicks hemlighet

Vad sysslade egentligen filmregissören Terrence Malick med under den där 20-årsperioden mellan Himmelska dagar (1978) och Den tunna röda linjen (1998)? Många har ställt sig frågan, och förrän nu har väl ingen kommit på något bättre svar än att han satt i en grotta tillsammans med J.D. Salinger och grubblade över vilket lövträd som ser bäst ut filmat i motljus.

Min teori är att han tröttnade på sin arthousestämpel, ändrade identitet, började kalla sig Rob Reiner och regisserade publikfriande popcornfilmer som Stand by Me, Bleka dödens minut och När Harry träffade Sally... 
Men jag får medge att Los Angeles Review of Books granskning inte saknar trovärdighet den heller: http://lareviewofbooks.org/article.php?id=1660&fulltext=1

Terrence Malick som Terrence Malick.

Terrence Malick som Rob Reiner.

Widerbergenstråhle

Bo Widerberg och Johan Bergenstråhle

Regissören Bo Widerbergs kritik, eller, ja, ständiga hatkampanj, mot Ingmar Bergman är välkänd. Enligt dokumentärfilmaren Stefan Jarl gick det inte en dag utan att Widerberg snackade skit om honom. Men naturligtvis var ”Ingvar Bergman” (som var Widerbergs smeknamn på mannen han en gång utnämnde till ”vår dalahäst i världen”) inte den enda svenska filmskapare som fick sina fiskar varma av ordvalen från Bos kulsprutekäft.

I Jarls dokumentär om Widerberg, Liv till varje pris, säger den senare att ”Vilgot har ju aldrig kunnat filma” och att ”Grede ska sitta där han sitter”, syftande på Vilgot Sjöman respektive Kjell Grede (vars dåtida ämbete som rektor för Dramatiska Institutet hindrade honom från att regissera film och därmed besparade honom ett Widerbergskt ”Vad var det jag sa?” när han 2003 gjorde comeback med dunderfloppen Kommer du med mig då).  Ett mål under Kvarteret Korpen-inspelningen var att knäcka Bergmans kommande Tystnaden och Jörn Donners debutfilm En söndag i september, enligt regiassistenten Christoffer Barnekow.* Dottern Nina Widerberg sprang runt och sa ”Donner är slut” i lägenheten i Malmö till pappans förtjusning.

Mai Zetterling var heller ingen favorit. När Stina Ekblad direkt från inspelningen av Zetterlings Amorosa anlände till Widerbergs Ormens väg på hälleberget ägnades första dagen åt idel omtagningar i försök att skaka av hennes skådespelarmaner - kvar från ”Zetterlings teatraliska värld”. 

Men Widerbergs kanske märkligaste attack på en annan regissör måste nog tillfalla den på Johan Bergenstråhle i en intervju i filmtidskriften Chaplin 1969. Johan Bergenstråhle, kanske okänd för de flesta idag, började som teater- och TV-regissör. Han långfilmsdebuterade 1969 med den Godardinspirerade Made in Sweden och bland hans övriga filmer finns Jag heter Stelios (1972) som gav honom en guldbagge för bästa regi och Hallo Baby (1976) med dåvarande hustrun Marie-Louise de Geer Bergenstråhle (numera Ekman) i huvudrollen.

Ove Säverman intervjuade Bo Widerberg i Paris på försommaren och en transkribering av bandinspelningen delades upp över tre nummer av Chaplin (93, 94, 95). Det är när Widerberg är inne på ämnet dåliga filmkritiker och råkar nämna SvD:s Carl Henrik Svenstedts ”orimliga” (läs: berömmande) recension av Made in Sweden som han börjar se rött:

  […] en politiskt misslyckad film som heter Made in Sweden, som jag inte kan se till slut ens. Jag står inte ut, jag går ifrån den, därför att Bergenstråhle begagnar. – Bergenstråhle heter regissören, det vet Du, vad vet Du?

  Ja, jag vet.

Bergenstråhle använder dyr tid som SF bjuder honom på – två miljoner – att göra film i Indien och Sverige som tar ett par år att göra…

  1,2 milj. har det sagts.

Mer, mer, mer, jag lovar Dig, 1,2 officiellt?

  Över en miljon, då, för att kommunicera med en publik, antar jag. Då använder han dyr filmtid, alltså filmtid, då han kunde kommunicera med publiken direkt, använder han till att göra privata referenser till mig. Han använder Mozartmusiken ur Elvira Madigan.

  Detta avsnitt skulle fungera rent parodiskt, enligt honom själv.

Jag vet, men ur i helvete kan han vara så dum att han tror att nån mer än en liten klick lägger märke till detta.

  Ja, han har sagt sig vara förvånad över att ingen skrattade åt just den scenen.

Vilken idiot han är. Hur kan han räkna med en ytterst limiterad klick som håller sig à jour med debatten i Sverige… han tror att det är hela publiken.

  Den satans idioten!

  Och han använder tid… Jag tycker att han köper ner sig moraliskt så in i helvete genom att tro att klicken är allt. Den är inte allt. Han borde begripa bättre, han gör en så kallad revolutionär film och han räknar inte med arbetarna som inte kan kombinera – dom har inte tid att gå på bio i den utsträckning som klicken har, va, dom kan inte sitta och kombinera hans jävla parafraser på mina teman. Dom har inte tillfälle att begripa det, dom har inte fått en chans att skaffa sig underlag så att dom begriper det.

  Var sätter han arbetarna? Dom begriper sig väl denna inte jävla enormt ljuvliga parafras, där han tror att man skall skratta, den jävla kuken. Hans film är så politiskt oduglig att Peter Weiss, som jag respekterar skriver och talar om för honom att han är ett politiskt nöt. Jag tycker också att han är ett politiskt nöt. Varför ringde han inte till mig och sa att jag beljög verkligheten genom att göra Elvira Madigan. Varför sa han inte det till mig. Vi har träffats ett par gånger, vi har pratat nonsens. Varför talar han inte väsentligare till mig. Varför väljer han dyr filmtid, inte dyr i pengar, dyr därför att man har folks uppmärksamhet i två timmar.

  Use it!

  Använd den!

  Ta med detta i Chaplin, för helvete!

  Vi återgår till Ådalen 31 och Den vita sporten. Jag fäste mig vid en scen i Ådalen, då arbetarna tågar samfällt under ropet ”Brytarna bort”. De kommer i en smal passage, vilket påminner om situationen vid nedre grinden i Båstads tennisstadion.

  Kopia. Den är gjord för att vara en kopia. Så använder jag min dyra filmtid. Till att göra en kopia av en verklighet som jag finner vital. Jag använder min dyra filmtid på ett artskilt sätt från Bergenstråhle. Jag har publikens uppmärksamhet i två timmar kanske. Då använder jag den till att göra en kopia på Båstad, som jag finner vitalt. Han finner Elvira Madigan ovital och använder sin dyra filmtid till att parafrasera. Den politiska konklusionen låter sig lätt göras; han uppträder som en idiot. Jag tror inte jag uppträder som en idiot just där.

Mårten Blomkvist skriver i sin bok Höggradigt jävla excentrisk att Widerberg var i dålig psykisk form vid den här perioden kring filmfestivalen i Cannes 1969. Intervjun ägde rum inte långt efter att han vunnit Juryns specialpris för Ådalen 31. Det framgår inte av samtalet att hans privatliv var i trasor, men han framstår som ovanligt rastlös. Bara en sådan sak att han på ett ställe fortsätter att prata engelska efter att ha återgivit ett engelskt citat, eller när han undrar om pratet om Henri Langlois verkligen ska med i Chaplin – ”denna dödtråkiga tidning!” – och för att understryka dess tråkighet upprepar ”Chaplin är dötråkig” fyra gånger efter varandra. Han nämner i förbifarten att han också är ”trött som fan” och nyss blödde näsblod. Kanske säger även orerandet om Bergenstråhle mer om Widerbergs obalans än om något annat.

Samtidigt speglar intervjun det politiskt laddade klimatet i slutet av 1960-talet. Gjorde man film som inte var vänsterpolitisk fick man skit för det, vilket inte minst Bergman fick känna på, och gjorde man film som var vänsterpolitisk fick man skit för att det gjordes på fel sätt. Widerberg blev med Ådalen 31 själv anklagad för att återge en förljugen bild av verkligheten, ”Widerbergs film söver oss till fascister!” löd en rubrik i Aftonbladet, och att han hade skildrat 1930-talets arbetarklass i färg sågs inte med helt blida ögon. Själv bojkottade han sin egen premiärvisning i Cannes på grund av att det var smokingtvång och valde istället att gå ut med FNL-märket på kavajslaget och sjunga Internationalen tillsammans med bl.a. Lindsay Anderson och Malcolm McDowell. Det var en annan tid, en tid då ”fascistanklagelsen satt löst i hölstret” som Blomkvist träffande beskriver det. Bergenstråhle blir förvisso inte kallad fascist, men idiot, politiskt nöt och ”den jävla kuken” går ju bra det med.

Kände sig Widerberg backstabbad av Bergenstråhle för att denne hade använt Mozarts pianokonsert nr. 21 – Elvira Madigan-musiken – till en scen i sin film? Bo nämner att de träffats ett par gånger och ”pratat nonsens”. Möjligtvis försonades de senare, men någon större aktning för Bergenstråhles konstnärliga talang tycktes han aldrig återfå. I början av 1980-talet hoppade Widerberg av förberedelserna inför TV-serien Strindberg – ett liv, som då var svensk televisions största dramasatsning. Beslutet att reducera de planerade tio avsnitten till enbart sex gillade han inte. Regissörerna som istället tog över projektet: Johan Bergenstråhle och Kjell Grede.

Att Widerberg inte var så nöjd med resultatet kan skönjas i ett öppet gratulationsbrev till Thommy Berggren, seriens Strindberg, som publicerades i Aftonbladet 23 maj 1988: Fan ta de främmande fingrar som petat i dig, och alldeles extra mycket fan ta dem som petat sönder dig. Men det talar vi inte om idag: låt Kjell och Johan och Bengt och allt vad de heter äta sin pingstgröt i ro.

*Kuriosa: Kvarteret Korpens huvudrollsinnehavare Thommy Berggren hade också huvudrollen i En söndag i september och var påtänkt för den roll i Tystnaden som senare gick till Birger Malmsten.

Några tankar om senaste numret av FLM (och de 25 bästa svenska filmerna EGENTLIGEN)

Det nya numret av FLM har släppts och deras lista över de 25 bästa svenska filmerna (ihopställd av 50 filmkritikers och –akademikers personliga Top 10-listor) har fått en del uppmärksamhet. Det är den tyngsta listan över Sveriges bästa filmer sedan Nöjesguidens 1995. Själva listan är inte så märkvärdig. Den är ungefär som man kan tänka sig en lista över de bästa svenska filmerna sammanställd 2012. Jag är glad att Hasse Ekman fått en revival de senaste 20 åren, och att hans Flicka och hyacinter hittat en topplacering. Lika glad är jag för att han är med och pryder det snyggt designade omslaget (Roy Andersson ser ut som en gammal gumma dock).

En liten besvikelse var det att se att enbart professionella filmvetare bidragit med listor. Jag menar inte att vilket löst folk som helst skulle ha totat ihop sina personliga favoriter. Men då förebilden Sight & Sound även låtit regissörer bidra, tycker jag även FLM kunde ha följt exemplet och frågat våra inhemska filmskapare om deras tio val. Det kunde vara separerat från huvudtopplistan, något annat motiv än att det är kul att läsa behövs inte. Jag är själv nyfiken på vad t.ex. Tomas Alfredson, Mikael Marcimain, Ulf Malmros, Suzanne Osten och Jesper Ganslandt hade svarat. Jag vill minnas att filmtidskriften Chaplin i mitten av 60-talet gjorde en snarlik sammanställning över världens bästa filmer där varje deltagare fick nämna sina val av de fem bästa svenska filmerna, i vilken det idag är roligast att se att Bo Widerberg valde Alf Sjöbergs Bara en mor, Ingmar Bergmans Sommarlek (!), sin egen Kvarteret Korpen samt fyllde i de två resterande placeringarna blankt med motiveringen ”Ingen bra svensk film gjord än”.

Värt att reagera på i numret är den något luddiga definitionen av film. FLM förklarar i en artikel att de i gallupen bad om en lista över långfilmer. Några besvarade med insmugna Eric M Nilsson-kortfilmer och någon så skyldigt som ”Roy Anderssons reklamfilmsouevre” i sina röstsedlar. Det godkändes, och all right då, jag är inte den som är den. Jag är förresten ingen stor förespråkare av idén om att en långfilm ska vara över 72 minuter lång för att kategoriseras som just långfilm, vilket FLM-redaktionen tycks ha satt som gräns. Den låter rimlig, men innebär i praktiken att Torsk på Tallinn (som är en TV-produktion och därför tveksamt godkänd i alla fall) och inte minst startskottsverket för svenska filmens guldålder, Terje Vigen, egentligen inte får vara med. Ingen valde Per Åhlins mysiga Hundhotellet, men vem vet om någon osäker filmprofessor satt och uteslöt den just för att den råkar vara fyra minuter kortare än vad listan tillät? Jag är övertygad om att åtminstone Jan Troells Uppehåll i myrlandet som aldrig betraktas som något annat än en kortfilm hade haft en och annan röstsedel på sin sida om filmvetarna vetat om varandras regelmissbruk.

Vad som är mer tankeväckande, och som inte adresseras i den redogörande artikeln är förekomsten av TV-serier. Nej, det är inte Scener ur ett äktenskap jag tänker på. I och med att den klipptes ihop till en långfilm ett år efter TV-premiären, och att den följdriktigt anges som en film från 1974, är den helt godtagbar. Däremot har ett par filmkritiker inkluderat Mikael Marcimans Lasermannen som utan tvekan är en TV-serie (miniserie för att vara snäll). Där börjar det lukta fusk. Vem hade INTE tagit med Lasermannen om det var tydligt att man fick välja den? Hade den varit en film hade den med säkerhet figurerat på fler än två röstsedlar. Detsamma gäller Marcimains och Peter Birros Upp till kamp, som konstigt nog ingen valt att smussla in.

En del överraskningar dyker upp i de individuella topplistorna. Mårten Blomkvist framhäver Tage Danielssons och Per Åhlins I huvet på en gammal gubbe som en av de bästa svenska filmerna. Ett sympatiskt val. Den länge pinsamt svårtillgängliga filmen, som först i vintras dök upp på DVD i den gigantiska DVD-boxen ”En samling med Hasse & Tages filmer”, är en vemodig och vacker film som exemplifierar Tage Danielssons underskattade bildsinne (hans förmåga att komponera tablåer med stillastående kamera som kan påminna om både Jacques Tati och Roy Andersson var uppenbar redan i debutfilmen Svenska bilder). Vad som får mig att skippa den i min egen nedanstående Top 25-lista är dels mitt kval för en i synnerhet välrepresenterad Danielsson, dels för att Åhlins animerade sekvenser är aningen långdragna.

Jeanette Gentele har tagit med sin pappas Fröken April på sin lista, vilket är roligt. Mest för att det är en väldigt härlig och kul film (och som jag själv lätt skulle placera på en potentiell Top 50-lista). Annars letar man febrilt efter de mer obskyra titlarna i listorna. Listan av Stefan Nylén, som väl är det närmsta vi kommer en Armond White-figur i Sverige, lyser med sin frånvaro. Ingen Thriller – en grym film representerad med andra ord. Men Mats Björkin har i alla fall valt att ta med 491-författaren Lars Görlings Tills. med Gunilla månd. kväll o. tisd.. Idag är den kanske, om något, mest känd som den film Bo Widerberg såg vid ett deprimerat tillfälle under inspelningen av komedin Heja Roland!, som han hotade med att lägga ner. Han gick på bio och kom ut med ny skaparglädje efter att Sven-Bertil Taubes usla skådespeleri fått honom på gott humör. Widerbergs smeknamn på vännen Taube blev förövrigt Kalle Anka. Görlings film ifråga har jag dock inte sett.

Fotnot: Med risk för att stämplas som besserwisser (eller det är försent nu, va?) kan jag ju också i förbifarten påpeka att Grisjakten inte regisserades av Hans Alfredson (som däremot har en mustaschlös huvudroll i den), utan av Jonas Cornell, och att Sommarlek är från 1951, inte 1950.

Tobias Rydén Sjöstrands lista över de 25 bästa svenska filmerna. Jag bör understryka att jag inte har någon oplockad gås med Jan Troell, Lukas Moodysson eller Roy Andersson, de fick helt enkelt inte plats på listan. De två filmer jag sett av Mai Zetterling - Flickorna och Amorosa - tyckte jag däremot inte var bra.

1. Mannen på taket (Widerberg, 1976)
2. Picassos äventyr (Danielsson, 1978)
3. Kvarteret Korpen (Widerberg, 1963)
4. Svenska bilder (Danielsson, 1964)
5. Släpp fångarne loss - det är vår! (Danielsson, 1975)
6. Smultronstället (Bergman, 1957)
7. Flickan från tredje raden (Ekman, 1949)
8. Fanny och Alexander (Bergman, 1982)

9. Mannen som slutade röka (Danielsson, 1972)
10. Ratataa eller The Staffan Stolle Story (Ekman, 1956)
11. Sopor (Danielsson, 1981)
12. Körkarlen (Sjöström, 1921)
13. Ådalen 31 (Widerberg, 1969)
14. Sommarnattens leende (Bergman, 1955)
15. Att angöra en brygga (Danielsson, 1965)
16. Äppelkriget (Danielsson, 1971)
17. Annonsera (Henrikson, 1936)
18. I dur och skur (Olin, 1953)
19. Det svänger på slottet (Kjellin, 1959)
20. Kärlek 65 (Widerberg, 1965)
21. Den enfaldige mördaren (Alfredson, 1982)
22. De ofrivilliga (Östlund, 2008)
23. Kungliga patrasket (Ekman, 1945)
24. Hets (Sjöberg, 1944)
25. Gangsterfilmen (Thelestam, 1974)