Widerbergenstråhle

Bo Widerberg och Johan Bergenstråhle

Regissören Bo Widerbergs kritik, eller, ja, ständiga hatkampanj, mot Ingmar Bergman är välkänd. Enligt dokumentärfilmaren Stefan Jarl gick det inte en dag utan att Widerberg snackade skit om honom. Men naturligtvis var ”Ingvar Bergman” (som var Widerbergs smeknamn på mannen han en gång utnämnde till ”vår dalahäst i världen”) inte den enda svenska filmskapare som fick sina fiskar varma av ordvalen från Bos kulsprutekäft.

I Jarls dokumentär om Widerberg, Liv till varje pris, säger den senare att ”Vilgot har ju aldrig kunnat filma” och att ”Grede ska sitta där han sitter”, syftande på Vilgot Sjöman respektive Kjell Grede (vars dåtida ämbete som rektor för Dramatiska Institutet hindrade honom från att regissera film och därmed besparade honom ett Widerbergskt ”Vad var det jag sa?” när han 2003 gjorde comeback med dunderfloppen Kommer du med mig då).  Ett mål under Kvarteret Korpen-inspelningen var att knäcka Bergmans kommande Tystnaden och Jörn Donners debutfilm En söndag i september, enligt regiassistenten Christoffer Barnekow.* Dottern Nina Widerberg sprang runt och sa ”Donner är slut” i lägenheten i Malmö till pappans förtjusning.

Mai Zetterling var heller ingen favorit. När Stina Ekblad direkt från inspelningen av Zetterlings Amorosa anlände till Widerbergs Ormens väg på hälleberget ägnades första dagen åt idel omtagningar i försök att skaka av hennes skådespelarmaner - kvar från ”Zetterlings teatraliska värld”. 

Men Widerbergs kanske märkligaste attack på en annan regissör måste nog tillfalla den på Johan Bergenstråhle i en intervju i filmtidskriften Chaplin 1969. Johan Bergenstråhle, kanske okänd för de flesta idag, började som teater- och TV-regissör. Han långfilmsdebuterade 1969 med den Godardinspirerade Made in Sweden och bland hans övriga filmer finns Jag heter Stelios (1972) som gav honom en guldbagge för bästa regi och Hallo Baby (1976) med dåvarande hustrun Marie-Louise de Geer Bergenstråhle (numera Ekman) i huvudrollen.

Ove Säverman intervjuade Bo Widerberg i Paris på försommaren och en transkribering av bandinspelningen delades upp över tre nummer av Chaplin (93, 94, 95). Det är när Widerberg är inne på ämnet dåliga filmkritiker och råkar nämna SvD:s Carl Henrik Svenstedts ”orimliga” (läs: berömmande) recension av Made in Sweden som han börjar se rött:

  […] en politiskt misslyckad film som heter Made in Sweden, som jag inte kan se till slut ens. Jag står inte ut, jag går ifrån den, därför att Bergenstråhle begagnar. – Bergenstråhle heter regissören, det vet Du, vad vet Du?

  Ja, jag vet.

Bergenstråhle använder dyr tid som SF bjuder honom på – två miljoner – att göra film i Indien och Sverige som tar ett par år att göra…

  1,2 milj. har det sagts.

Mer, mer, mer, jag lovar Dig, 1,2 officiellt?

  Över en miljon, då, för att kommunicera med en publik, antar jag. Då använder han dyr filmtid, alltså filmtid, då han kunde kommunicera med publiken direkt, använder han till att göra privata referenser till mig. Han använder Mozartmusiken ur Elvira Madigan.

  Detta avsnitt skulle fungera rent parodiskt, enligt honom själv.

Jag vet, men ur i helvete kan han vara så dum att han tror att nån mer än en liten klick lägger märke till detta.

  Ja, han har sagt sig vara förvånad över att ingen skrattade åt just den scenen.

Vilken idiot han är. Hur kan han räkna med en ytterst limiterad klick som håller sig à jour med debatten i Sverige… han tror att det är hela publiken.

  Den satans idioten!

  Och han använder tid… Jag tycker att han köper ner sig moraliskt så in i helvete genom att tro att klicken är allt. Den är inte allt. Han borde begripa bättre, han gör en så kallad revolutionär film och han räknar inte med arbetarna som inte kan kombinera – dom har inte tid att gå på bio i den utsträckning som klicken har, va, dom kan inte sitta och kombinera hans jävla parafraser på mina teman. Dom har inte tillfälle att begripa det, dom har inte fått en chans att skaffa sig underlag så att dom begriper det.

  Var sätter han arbetarna? Dom begriper sig väl denna inte jävla enormt ljuvliga parafras, där han tror att man skall skratta, den jävla kuken. Hans film är så politiskt oduglig att Peter Weiss, som jag respekterar skriver och talar om för honom att han är ett politiskt nöt. Jag tycker också att han är ett politiskt nöt. Varför ringde han inte till mig och sa att jag beljög verkligheten genom att göra Elvira Madigan. Varför sa han inte det till mig. Vi har träffats ett par gånger, vi har pratat nonsens. Varför talar han inte väsentligare till mig. Varför väljer han dyr filmtid, inte dyr i pengar, dyr därför att man har folks uppmärksamhet i två timmar.

  Use it!

  Använd den!

  Ta med detta i Chaplin, för helvete!

  Vi återgår till Ådalen 31 och Den vita sporten. Jag fäste mig vid en scen i Ådalen, då arbetarna tågar samfällt under ropet ”Brytarna bort”. De kommer i en smal passage, vilket påminner om situationen vid nedre grinden i Båstads tennisstadion.

  Kopia. Den är gjord för att vara en kopia. Så använder jag min dyra filmtid. Till att göra en kopia av en verklighet som jag finner vital. Jag använder min dyra filmtid på ett artskilt sätt från Bergenstråhle. Jag har publikens uppmärksamhet i två timmar kanske. Då använder jag den till att göra en kopia på Båstad, som jag finner vitalt. Han finner Elvira Madigan ovital och använder sin dyra filmtid till att parafrasera. Den politiska konklusionen låter sig lätt göras; han uppträder som en idiot. Jag tror inte jag uppträder som en idiot just där.

Mårten Blomkvist skriver i sin bok Höggradigt jävla excentrisk att Widerberg var i dålig psykisk form vid den här perioden kring filmfestivalen i Cannes 1969. Intervjun ägde rum inte långt efter att han vunnit Juryns specialpris för Ådalen 31. Det framgår inte av samtalet att hans privatliv var i trasor, men han framstår som ovanligt rastlös. Bara en sådan sak att han på ett ställe fortsätter att prata engelska efter att ha återgivit ett engelskt citat, eller när han undrar om pratet om Henri Langlois verkligen ska med i Chaplin – ”denna dödtråkiga tidning!” – och för att understryka dess tråkighet upprepar ”Chaplin är dötråkig” fyra gånger efter varandra. Han nämner i förbifarten att han också är ”trött som fan” och nyss blödde näsblod. Kanske säger även orerandet om Bergenstråhle mer om Widerbergs obalans än om något annat.

Samtidigt speglar intervjun det politiskt laddade klimatet i slutet av 1960-talet. Gjorde man film som inte var vänsterpolitisk fick man skit för det, vilket inte minst Bergman fick känna på, och gjorde man film som var vänsterpolitisk fick man skit för att det gjordes på fel sätt. Widerberg blev med Ådalen 31 själv anklagad för att återge en förljugen bild av verkligheten, ”Widerbergs film söver oss till fascister!” löd en rubrik i Aftonbladet, och att han hade skildrat 1930-talets arbetarklass i färg sågs inte med helt blida ögon. Själv bojkottade han sin egen premiärvisning i Cannes på grund av att det var smokingtvång och valde istället att gå ut med FNL-märket på kavajslaget och sjunga Internationalen tillsammans med bl.a. Lindsay Anderson och Malcolm McDowell. Det var en annan tid, en tid då ”fascistanklagelsen satt löst i hölstret” som Blomkvist träffande beskriver det. Bergenstråhle blir förvisso inte kallad fascist, men idiot, politiskt nöt och ”den jävla kuken” går ju bra det med.

Kände sig Widerberg backstabbad av Bergenstråhle för att denne hade använt Mozarts pianokonsert nr. 21 – Elvira Madigan-musiken – till en scen i sin film? Bo nämner att de träffats ett par gånger och ”pratat nonsens”. Möjligtvis försonades de senare, men någon större aktning för Bergenstråhles konstnärliga talang tycktes han aldrig återfå. I början av 1980-talet hoppade Widerberg av förberedelserna inför TV-serien Strindberg – ett liv, som då var svensk televisions största dramasatsning. Beslutet att reducera de planerade tio avsnitten till enbart sex gillade han inte. Regissörerna som istället tog över projektet: Johan Bergenstråhle och Kjell Grede.

Att Widerberg inte var så nöjd med resultatet kan skönjas i ett öppet gratulationsbrev till Thommy Berggren, seriens Strindberg, som publicerades i Aftonbladet 23 maj 1988: Fan ta de främmande fingrar som petat i dig, och alldeles extra mycket fan ta dem som petat sönder dig. Men det talar vi inte om idag: låt Kjell och Johan och Bengt och allt vad de heter äta sin pingstgröt i ro.

*Kuriosa: Kvarteret Korpens huvudrollsinnehavare Thommy Berggren hade också huvudrollen i En söndag i september och var påtänkt för den roll i Tystnaden som senare gick till Birger Malmsten.